Kol- och stålunionen

Inför gårdagens mat- och spelkväll kände jag att jag ville äta något mellanting mellan vår- och vintermat. Vädret krävde precis det och när jag såg dom fina Thüringer Bratwurstarna från Helmut Walch var saken klar. Min bror, som var med mig och handlade, rekommenderade just Walch och det gjorde tydligen Leif Mannerström också. Jag tänkte alltså göra en liten choucroute-variant och då rekommenderade min bror att jag även skulle ha en bit kokt rimmad oxbringa till. Mycket kött tänkte jag, men visst. Nu var det stört omöjligt att hitta färdigkokt oxbringa utan det fanns bara rimmad sådan som man fick koka själv, något jag inte orkade. Det var synd eftersom det är så gott och hade man dessutom kunnat få med lite spad så hade det ytterligare lyft surkålen. Nu fick kålen istället puttra med ett tärnat äpple, en klyftad lök, lite kummin, honung, vitt vin och förstärktes på slutet med lite rökt sidfläsk och rostad potatis och palstenacka.

Korven var ljuvligt god med en mild och fin smak av kummin och timjan. Surkålen blev också mumsig och berömdes av den kräsne polske värden. Till det lite saltgurka och tysk senap. Vi drack ett Alsacevin till. Det kändes rätt med ett vin från det spännande området Alsace där den här rätten närmast kan sägas höra hemma.

Innan vi satte tänderna i korv och kål åt vi en liten lyxig förrättsmacka. En gräddig och god rödlökssill från Knippla Fisk på Olskrokstorget. En underbar försmak av våren och fick oss osökt att fundera på varför det inte säljs sill i fler sammanhang i Sverige. Emma som har bott i Holland berättade om hur man kunde köpa en hel sill på gatan med en massa rödlök på för 2 euro. Varför finns det helt enkelt inte mer varierad och framför allt svensk snabbmat i Sverige? Man skulle kunna sälja kroppkakor direkt på gatan precis som man säljer dumplings ur bambukorgar i Kina. Fler förslag?